Staffan kom hem från Spanien igår och jag kunde inte varit gladare. Stod i hallen och väntade med tårar över kinderna när han klev in. Var lika glad över att han var hemma igen som över att inte längre vara den enda föräldern närvarande. Efter den senaste veckan är jag så jäkla imponerad över alla ensamstående som klarar sig på egen hand dag ut och dag in. Vilken prestation.
Fick fina presenter, men de var ingenting i jämförelse med lyckan att se Melkers glädje över att hans pappa var hemma igen. Innan hade jag trott att han skulle bli rädd, men han skrattade och busade bara en massa, som om han verkligen hade saknat Staffan. Då grät jag lite till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar